Det går upp och det går ned
av Lena Eliasson den 18 Aug 2010

Comeback i landslaget för mig den här våren och ett brons på EM medeldistans - Hur skönt som helst!

Davids axel ur led och en missad Nordic Tour (jag 5:a = ok).

David TOTALVINNARE i O-ringen!!!

Och sedan, det STORA för säsongen - VM, och ingen av oss är nöjda med våra insatser. David 12:a och jag 19:e.

Hur går vi vidare nu då??? Jo, en debut i ban-SM här på hemmaplan i Falun nu till helgen. Det kan också gå lite hursomhelst faktiskt. Antingen är kroppen pigg och revanscsugen eller så har den ännu inte kommit tillbaka efter VM-dvalan, återstår att se. Därefter får jag ta mig en funderare på om det är dags att ta mig runt det där Lidingöloppet för första gången. Det är ju ändå en klassiker och nya utmaningar är något som både jag och David gärna antar!



EM Marathon Barcelona !
av Kristoffer Österlund den 09 Aug 2010

Det kändes bra inför starten. Jag hade laddat bra och har inte haft några skadekänningar under året då jag redan sprungit tre marathon i år innan EM. Det är viktigt att ha den kännslan inför start på ett marathon.

Jag hade förhoppning om ett lopp i paritet med Stockholm marathon i år 2:24:14. Det skulle räcka till en hyfsad placering.

Första milen flöt på och det kändes rätt så bra trotts värmen och det fuktiga klimatet. Vid 25 km kom jag in i en svacka och fick börja kämpa. Tappade fart och det var jobbigt att ha över 15 km kvar till mål. När jag sedan gick ut på sista varvet 10 km kvar så kändes det som att i mål ska jag ta mig i alla fall. Tidsmål och mellantider hade jag slutat fundera över. Vi fick hjälp utav vätskelangarna med kylda vattenflaskor och is och utan den hjälpen hade det varit svårt att fullfölja loppet. Det var gott om svenskar runt banan som hejade på. Trotts acklamatisering och hård träning så är löpning under dessa förhållanden knepiga. Det ser man på antalet som som fick bryta loppet samt att segertiden ej var snabb.

I mål kom jag på 2:32:16

Får även passa på att grattulera Erik Petersson till en jätteprestation. Han var nog den som tappade minst av alla löpare i tid om man jämför med perset.



Vansbro Marathon
av Sandra Lundqvist den 06 Jul 2010

Min första dag som 33-åring tillbringades i Vansbros skogar. Den första upplagan av Vansbro Marathon.

Jag tog ledigt hela dagen och barnen och jag tog sovmorgon och styrde sen mot Filipstad för att plocka upp pappa. Solen sken och temperaturen visade över 20 grader. Skönt! När vi tankat kom jag på att jag glömt min klocka! Attans! Men det är väl bara att gilla läget och springa på känn.

Min plan var att äta en halv Vitargokaka i timmen och dricka vatten till, från min nya vätskerygga. Efter 5 km stod jag på näsan i riset i skogen och tappade min energikaka som låg i en av fickorna på väskan. Detta upptäckte jag inte förrän efter ca 12 km då jag tänkte äta en bit. Åt banan istället vid en vätskekontroll och delade upp den energikakan jag hade kvar under loppet.

Allt kändes himla bra och banan var fantastiskt fin. Arrangörerna hade gjort ett hästjobb med markeringar varje km och väl snitslad bana. Den var mycket varierande med en hel del tekniska delar. Backar var det inte så många med dock.
Jag intog nog lite för lite med energi för jag tappade lite fart på slutet. Det gör inte så mycket känner jag utan detta var bara en träningstävling och jag var där för att njuta och det gjorde jag. Utan att titta på en klocka på hela vägen sprang jag i 6-minuters tempo. Enligt bangenomgången före start var banan 42,4 km, bara för att vara säkra på att den var 42,195. Min tid blev 4.14.15.
Benen känns mycket pigga och är inte stela alls. Jag är nöjd och glad!

Jag rekommenderar starkt detta lopp! Jättebra!






2 Medaljer och Nordic Orienteering Tour om en vecka
av Mårten Boström den 20 Jun 2010

Även om vintern min ej gick som planerat och var tvungen att pausa med löpandet i dryga två månader har sommaren kommit med förvånansvärt goda märken. Jag har nu löptränat i två månader och har redan hunnit ta hem två guldpengar från Finska Mästerskapstävlingar: lagtävling på 12km i terränglöpning och individuellt i backlöpning!

För att ta det försiktigt och inte upprepa min ryggskada har jag löpt en hel del i skogen och också hittat några kontroller. Det ska bli skoj att dra på landslagskjortan i orientering vid Nordic Orienteering Tour som drar igång om en dryg vecka.

En skada som förändrar vardagen kan vara fröet till något nytt. Det gäller bara att hålla sig positiv och njuta av att få röra sig!





Träning ger resultat !
av Kristoffer Österlund den 03 May 2010

Hej !

Jag har tillbringat 4 veckor i portugal(Training camp) under mars månad. Träningen gick väldigt bra. Snittet blev 20 mil/vecka under träningslägret i Monte Gordo. Efter detta följde 3 veckor med 13 mils löpning/vecka här i Umeå. Detta som återhämtning och uppladdning inför London Marathon. Där sprang jag in på nytt personligt rekord på 2:20:06 . Självklart är det jättekul att slå sitt eget rekord.

Ett stort tack till alla som stöttat, hejat på, pacat och försökt kuta ifrån mig :-)
Lycka till 2010
/Kristoffer



Foto: Fredrik Stattin



Pers!
av Helena Jansson den 24 Apr 2010

Eftersom de inte behagade stänga av vulkanen i tid och jag inte fick fara söderut för att springa ihjäl mig på terräng-SM så fick jag göra ett tappert försök här hemma istället. Jag lyckades nästan, men klarade mig undan dödens käftar med en hårsmån.

Det blev någon slags kompromiss mellan långa och korta terräng-banan, det blev testrundan vi brukar kuta som är 6,5 kilo och 95 meter uppför (alltsammans sista 3 k:na). Förra våren, just innan nordiska mästerskapen sprang jag supersnabbt, på 23,20. Idag var målet att kuta lika fort, och till min hjälp hade jag Nicki Jones. Det kändes kanon första uppförsbacken och sedan i första nerförsbacken fick jag världens håll. Tänk att något så trivialt som lite magont kan göra det så svårt att hålla fokus på att sätta ena foten framför den andra? Det kändes som att jag svalt en friidrotts-kula, inte en dam utan en herr. När vi kutat halva banan och Niclas uppmuntrande ropade att vi låg 10 s bättre än mitt rekord var jag redo att ge upp. Jag hade varit nöjd och belåten i alla fall. Av någon anledning som jag inte helt förstår valde jag efter några synnerligen ansträngda och snyftande andetag att fortsätta. Backarna började, och för var uppförslöpa vi sprang blev kulan i magen lite, lite mindre. När vi nådde banans högsta punkt (vattentornet) låg vi plötsligt 20 s under rekordtid, och när jag några skälvande och plågade minuter senare korsade mållinjen så hade jag minsann tagit in ännu mer tid. Resultatet blev en regelrätt rekordslakt, 47 sekunder snabbare än inför NOM i fjol, och mitt nya rekord lyder 22,33. Nu kommer jag inte våga springa den där banan igen förrän jag är i god form och vädret tillåter shorts.

Jag stapplade hem, mina ben gjorde ont i varenda liten fiber. Mina giftigt gröna Fastwitch gjorde mig inte besviken, men de har garanterat att jag kommer vakna med vad-verk i morgon. Nu tänker jag inte göra ett dyft mer idag, jag känner mig som att jag vunnit något stort och det pirrar i benen. Kanske är det känslan av att ha sprungit just på gränsen till vad jag klarar, kanske är det de två munnarna rött sydafrikanskt vin jag smuttade på till vår lördagsmiddag. Oavsett vilket mår jag himla bra!



7 veckor utan löpskor
av Mårten Boström den 14 Apr 2010

Jag hade min vinter upplagt som en proffs – långt läger i Kenya med hårdträning innan en lugnare period hemma i Helsingfors och sedan ett snabbt vårmarathon i Rotterdam. Det var en bra plan, men kroppen fungerar inte alltid som planerat. Jag kom bra igång med mängdlöpandet i Kenya och trivdes på sandvägarna omkring Taita Hills. Strax efter att jag startat på en morgonlänk en dag kände jag plötsligt smärta i min högra höft. Det tog några veckor innan jag fick reda på att jag hade ett brott i mitt korsben. Det var det första benet jag brutit i min kropp under dryga 25 år med en aktiv livstil som uthållighetsidrottare. Som toppidrottare strävar man alltid mot att hitta sina gränser och även om det inte varit lätt att vara skadad, vet jag nu att jag retat min kropp tillräckligt. Jag bröt ryggen genom att löpa för mycket!

Det har nu gått 7 veckor sedan jag sist snörat mina Sauconyn. Jag har vattenlöpt i två veckor utan känning i ryggen så jag skall nog snart våga ta mig an riktig idrott. Det har inte varit lätt att vara skadad, men bara genom att sån här ändring i vardagen har jag lärt mig att uppskatta allt det goda löpning hämtar med sig – allt det som nu fattas.



Varning, takras!
av Helena Jansson den 01 Apr 2010

Torsdagar är min bästa dag. Det har inte alltid varit så, men just nu är det så. Varje torsdag får vi nämligen en superfin låda med grönsaker och massa apelsiner hemkörda till dörren. Alltsammans är ekologiskt och det är så himla spännande att få allt det där goda, fina, gröna. Idag var det bland annat svartrötter, blomkål, avokado, citron, rödlök. Dessutom får man receptförslag, vilket är superbra om man inte har världens bästa matfantasi, och det har inte alltid jag. Förutom att det blir värsta supermaten av grejerna så ser det så snyggt ut i kylen. Så snyggt att jag önskar att det där MTV-programmet där de besöker folks hem och så måste alla öppna kylskåpet och visa vad de äter kunde komma hem till mig. Det skulle verkligen göra sig i TV!

Helgens stora oro är att det ska ringa en massa på dörren. Jag gillar besök, men inte att göra barn besvikna. Jag tänker naturligtvis på påringning i form av kärring-utklädda kids som vill ha godis. Jag har inget godis, jag har sportgel och skorpor. Och svartrötter.

Gladast idag blev jag när en paketavi ledde mig till vårens snygga löputsyr från Saucony. Jag kommer utan tvekan att känna mig grymt snabb i löpspåret, när väl de där sista 50 centimetrarna snö försvinner vill säga. Coolast var Vizipro-jackan, och bäst med den är att man slipper den obligatoriskt urtöntiga reflexvästen. Så himla bra! Dessutom tror jag att jag behöver allt extra stöd jag kan få eftersom min säsong inleds med den för mig oerhört udda grenen terränglöping, detta på SM i Borås om några veckor. Usch och fy vad jag redan är nervös, och än värre lär det bli. Trots detta, ack så spännade att gå helt utanför sina ramar och testa något nytt!

På tal om töad snö. Det är plusgrader nu, och vägarna är fyllda till brädden av vatten. Runt om i Ume sitter skyltar om att det kan ramla ner snö från taken, och på vissa ställen verkar det så illa att till och med taken ska ramla ner. Jag vet att det efter denna vinter, med evakuerade dagisbarn och nerramlade sporthallstak, inte längre är något att skämta om, men jag kan inte låta bli att dra på munnen när jag går förbi alla gula skyltar där det står ”Varning, takras!”.



Svensk vinter
av Erik Strand den 23 Mar 2010

Där blev men snuvad på den våren. Precis när man plockat fram dom odubbade löparskona och börja snegla mot skogen i hopp om att det snart ska gå att springa där kommer det decimetervis med snö igen. Och ute vräker det fortfarande ned.

Men jag ska inte klaga. Jag haft en bra vinter med mycket skidåkning och löpning i snöyran. Men det är ganska kul att fram till första söndagen i mars så önskar jag mig att det ska komma så mycket snö som möjligt och blir överlycklig så fort det vita faller från skyarna. Men från och med första måndagen i mars vill jag att snön ska försvinna illa kvickt och tycker att det är grymt nice när det är över nollan och det droppar från hustaken.

Som ni kanske förstår så åkte jag Vasaloppet och efter det har skidorna passerats till förrådet. Loppet gick för övrigt riktigt bra och jag åkte på 4.50 och kom in på 337:de plats. Det måste vara för att jag åkte i ett par saucony-tights ;)

Nu ska jag ut och springa en sväng i snöyran. Ska bara ta en kopp kaffe och plocka fram mina Razor och tänka på att det är mindre än 3 veckor kvar till värmen på Lanzarote.

//Erik



Jerring och Jag!
av Helena Jansson den 18 Nov 2009



Värsta grejen, jag har blivit nominerad till Jerringpriset! Det är hur coolt som helst, det är liksom inget snack. Även om jag verkligen inte håller på med idrott för att gå på galor och vinna priser så är det så himla häftigt att få en sån här nominering. Idag har jag terroriserat min närmsta omgivning med ett stort flin och extra mycket hopp i fötterna. Hur som helst, jag tror att jag är precis så nära jag som orienterare någonsin kommer att komma ett sånt här fint pris, och jag sätter nu mitt hopp till att en stor del av Sveriges skidintresserade befolkning har lätt dyslexi och av misstag kryssar Jansson istället för Jonsson. Oavsett, om jag får gå på den där galan i januari så har jag en sjukt snygg kjol att ha på mig. Den är kort, rosa och full av tyllvolanger. Helt sjukt bra helt enkelt!

Jag är i full fart med massa träning, och jag har just startat upp superkul ny styrketräning, även känt som maxstyrka. Det är läskigt och svårt och jag är total nybörjare och det gör att det är så oerhört roligt. Det bästa är att om man är superdålig på något så blir man bättre och bättre oerhört fort, och det är fantastiskt motiverande. Nästa vecka blir det dessutom landslagssamling i Falun, och det ska bli så kul. Väldigt nervös för löpbandestesterna, men jag har ju som redan klarat av ett sånt i höst, så jag är rätt säker på att jag kommer ta mig levande ur detta också.

Dessutom, mina favoriter Saucony Sinister som i vanliga fall tjänar som motiverande faktor på vissa utvalda träningspass då jag vill känna mig galet snabb, de har denna vecka fått en helt ny uppgift. De tjänar numer som mina inneskor när jag traskar runt på kardiologen på Norrlands Universitetssjukhus. Det finns ingen i hela det där stora huset som har så snygga skor, och även om normen verkar vara såna där stora färgglada plasttofflor så funkar Sinister hur bra som helst. Jag står och går i princip hela dagarna, och de har hållit mig stadigt stående, med undantag för när jag fick ett fantastiskt stort blodtrycksfall på angio-lab idag och nästan svimmade. Det händer mig då och då, och tydligen händer det någon gång var vecka där, för de hade full beredskap med skön stol, kallt vatten samt trevligt anti-svimma-peptalk. Det är så spännande att äntligen få omsätta teori till praktik, jag är så glad över att få läsa den här utbildningen, det är så kul! Så, jag tror jag fortsätter med lättviktsskor på kliniken, särskilt nästa vecka då det blir dramatiskt med hjärt- och lungräddning, defibrillering och adrenalinsprutor!




Höstnjutning med älgarna
av Lena Eliasson den 22 Oct 2009

2009 var inte mitt höjdarår resultatmässigt (snarare bottenskrapet) men efter att nu ha fyllt på kroppen med 4 av 5 järninjiceringar är det en ny värld som uppenbarat sig och jag är optimistisk inför 2010.
Vaknar på morgonen och VILL kliva ur sängen, ORKAR träna och MOTIVERAS till att plugga. Det är fantastiskt att kunna njuta igen! "Skam den som ger sig" och "motgångar stärker" är klyschor som faktiskt fyller funktion ibland och jag ägnar höstdagarna åt plugg varvat med att fylla på med mental energi i form av diverse skrifter med positiva boostar.

Även varit i Trondheim några dagar och sonderat VM-terrängen för 2010 en sista gång innan vintern lägger beslag på markerna. Det allra härligaste var sista morgonpasset med vägvalsorientering längs långa myrstråk, samtidigt som solen steg upp över topparna. Älgarna hade trampat upp fina stråk i terrängen och det kändes som om jag låg dem precis i hasorna och navigerade klockrent från kontroll till kontroll.



Bilden är från Tjejmilen 2009. Min första tjejmil faktiskt och inte alltför härligt, då jag hade håll från 4km. Det känns dock skönt att, tillsammans med en stor del av Sveriges kvinnliga befolkning, kunna lägga den sträckningen till meritlistan. tid ca 38min.



Brons på duathlon-VM
av Camilla Lindholm den 09 Sep 2009

Så i helgen var det dags för Powerman VM (duathlon) i Zofingen, Schweiz. Jag hade hört många skräckhistorier om banan som mätte 10-150-30. Det var inte längden som skrämde folk utan mer höjdprofilen. Jag kom ner till Schweiz med en fast övertygelse om att jag förberett mig gott med cykling på söderåsen och löpning på ett backigt löppspår i utkanten av Malmö, för jag visste att det gällde att vänja benen vid hård och skoningslös nerförslöpning. Det är nämligen den som sliter mest på benen. Jag hade fel, jag var inte alls förberedd och banan var inte alls så som jag föreställt mig den. Den var mycket, mycket hårdare :)! Startfältet var på både herr och damsidan det hårdaste i tävlingens historia, vilket jag tycker är bra eftersom det är roligare att prestera bra i ett starkt fält. Innan start var jag med min 2a plats på EM rankad som 5a, men jag tror inte riktigt någon tog mig som en medaljkandidat.

Startskottet gick och fältet satte iväg uppför den 2km långa stigningen där det brantaste partiet tydligen var över 20%. Det var en tvåvarvsbana och löpningen som var ca 300m kort gick på 36min, vilket kändes väldigt behaglig bortsett från att mina ben stumnade lite vid de långa utförslöporna. Ut på cyklingen lade jag mig snabbt 10m bakom den på sträckan 5 faldiga vinnaren Erika Csomor. Planen var att försöka hålla henne och sedan springa ifrån henne på det avslutande löpet. Dessvärre blev jag tvungen att släppa henne på 3dje och sista varvet och när hon var utom synhåll tickade sekunderna olidligt fort. Den kuperade banan hade tagit ut sin rätt och nästa gång ska jag antingen se till att ha starkare ben eller betydligt lättare utväxling att ta till. Naturligtvis kommer jag satsa på det förstnämnda. Sista löpsträckan, också den två varv, började med en brant stigning på 2.5km följt av en brant lång nerförslöpa som förvandlade mina ben till nykokta spaggetti. Det var en underlig känsla att inte kunna ta sig upp för backarna trots att pulsen var förhållandevis låg. När bara några km återstod sprang den blivande tvåan Jessicka Draskau Petersson om mig utan att jag kunde svara. Hon har flera 2a placeringar sedan tidigare och även en sub 3h löpning på en IM med sig i bagaget så springa visste jag att hon kunde. Jag lyckades emellertid utan större problem hålla min 3dje plats i mål och om några dagar kommer jag glädjas åt den även om det just nu känns som att jag förlorat ett silver. Dock vet jag nu vad som krävs för att vinna och jag känner på mig att nästa år.......då är det mitt år :)



SM-Medaljer i Saucony
av Erik Strand den 03 Sep 2009

Vi triathleter i Team Saucony har haft en bra säsong med många SM-medaljer. Jag har tagit två individuella silver och ett guld i stafett. Jonas Djurback har varit suverän under säsongen och det var han som var före mig på både sprint och olympisk distans. Han ingick även i dalregementets lag tillsammans med mig när vi tog guld i stafett. Även Annie Gustafsson har haft en grym säsong och vunnit guld på olympisk distans och silver på sprintdistans.

Team saucony-medaljer på svenska mästerskap i triathlon 2009:

Sprint
Guld - Jonas Djurback
Silver - Erik Strand
Silver - Annie Gustafsson

Olympisk
Guld - Jonas Djurback
Guld - Annie Gustafsson
Silver - Erik Strand

Stafett
Guld - Dalregementet (Strand, Wangel, Djurback)

För det senaste se:
ErikStrand.com
AnnieGustafsson.com



Silver och 36 timmar kaos
av Helena Jansson den 22 Aug 2009

Efter VM-guldet trodde jag att jag skulle ha svårt att sova. Det var fel, jag sov som en sten, fullkomligt stupade i säng. Igår kväll, knappt ett och ett halvt dygn efter det att sprinttävlingen avgjorts hade min kropp genomfarits av så mycket känslor under så kort tid att sömn var en omöjlighet. Snacka om emotionell berg-o-dal-bana.

Igår avgjordes Vm-stafetterna. Herrarna först, damerna sedan. Jag kom till tävlingen lagom för att se sista sträckan, och en Martin Johansson på väg upp i ledning. Det var spännande, det var guldvittring. Plötsligt byts förhoppning mot extrem oro, Martins GPS har slutat sända, och efter ytterligare minuter rusar Anders Norberg in på arenan, utan att så mycket som titta åt varvningskomtrollen. Vi får beskedet att Martin är skadad, hur illa och på vilket sätt vet ingen. Det är 20 minuter till start i damstafetten, och där står jag och Karro som ska kuta första och storgråter i varandras armar. Det som nyss var så viktigt, hela världen faktiskt, spelar inte längre någon roll. Vad betyder väl ett VM-lopp när ens lagkamrat är skadad? Lugnande besked kommer, Martin får hjälp, Karro samlar sig och när startskottet går springer hon precis hur bra som helst. Kajan tar över på sträcka två, och jag jagar ut på sista sträckan som fjärde lag, dryg minut efter Finland. Bra start, stor bom på femte kontrollen (tillsammans med alla övriga topplag). Tar tätposition, och jag ser ansiktena på killarna i herrlaget framför mig , jag springer för dem med, inte bara för mig, Karro, Kajsa. Gör en tabbe, norskan är ifatt och förbi. Sedan startar en vansinnig jakt, en kamp mot att banan är på väg att ta slut. Jag väntar på att hon ska göra ett misstag, men även om det kommer så är det för litet för att jag ska klara att gå ifatt. Fem sekunder efter i mål, fem sekunder som utgör skillnaden mellan guld och silver. Jag vet att vi vann ett silver, men åh, jag känner att jag förlorade det där guldet.

Idag; spa, träning, bok, film. Imorgon; total urladdning, sista 12 km i årets VM, alltså långdistansfinal. Ut och kriga.




Världsmästare!
av Helena Jansson den 21 Aug 2009

I förrgår sprang jag VM-final i medeldistans, och det var så obeskrivligt tungt från första till sista steget. Jag fick inte in något flyt och jag var trött i huvudet och i benen. Anledning? Jag har ägnat sista dagarna åt att tänka på allt och alla, men inte på mig och mitt eget. När kraft och energi går åt till att fundera på vad alla andra gör under banan, hur de har laddat för mästerskapet, hur fort de springer, vad alla ska säga till mig när jag kommer i mål, hur mycket jag kommer skämmas om jag inte lyckas, då är det svårt att prestera orientering som är 100%.


Så, inför gårdagens sprint tyckte jag mig ha gjort alla de misstag som jag rimligen har utrymme att göra under ett VM, både i tanken och rent tekniskt. Således ställde jag mig på startlinjen full av tankar på vad jag skulle göra när jag fick kartan, hur kul det skulle bli att springa, vilka bra beslut jag skulle fatta, hur mycket jag skulle kämpa i varenda uppförsbacke. Det kändes så enkelt, orientera det kan jag ju, springa gör jag varje dag, så varför tveka? Kvalet gick galant, och fram till kvällens final fick jag vara riktigt hård mot mig själv för att tankarna inte skulle börja vandra iväg åt alla möjliga håll.


Efter att ha spöat Håkan två gånger i rad på TP musik, värmt upp, nervös-kissat typ fjorton gånger och tagit mig hela vägen fram till startlinjen så hörde jag bara mitt eget hjärta så väldigt högt, startklockans pip samt att Linnea varvade på ny bästa tid. Ett djupt andetag senare tog jag kartan, sprang iväg, tittade på de första sträckorna och förstod precis vad det var jag skulle göra. Jag var lugn, jag litade på mig själv och jag var sjukt offensiv precis hela vägen. Vid varvningen överröstades speakern av allt jubel, men att jag hade en stor ledning förstod jag aldrig helt. Sista minuterna av loppet var jag så fokuserad att jag tvivlar på att jag märkt ens om en jordbävning startat. Jag gav allt, och hela vägen upp på rampen där målet fanns bars jag av alla de som skrek, ropade, hejade, väsnades. Jag visste inte att jag vunnit, men jag visste att jag gjort ett sjukt bra lopp, och just då räckte det utmärkt.


Hur känns det då, att vinna VM? Faktum är att jag inte riktigt vet. Det enda jag kunde känna efter målgång var trötthet, snurrighet, och framför allt en viss stress över att idag är det faktiskt stafett, jag måste ladda om. Njuta? Jag väntar med det tills VM-veckan är slut, men då lovar jag att det ska bli desto mer av den varan!



Otroligt O-ringen
av Helena Jansson den 08 Aug 2009

Så, för bara ett par veckor sedan var det dags för Sveriges absolut häftigaste idrottsevenemang, O-ringen. Över 15000 deltagare, 5 dagar i rad och en folkfest utan dess like. För mig var det genrep inför sommarens absolut största begivenhet VM. Det var dessutom elitseriestatus på tävlingarna, och en svindlande prissumma på 100 000 till den som gick segrande ur striden efter fem dagars tävlande. Jag åkte till Småländska Eksjö beredd på en tuff träningsvecka, och jag fick så himla mycket mer. Det var helt sanslöst spännande och jag var ett nervvrak större delen av veckan, men det spelade liksom ingen roll, det var så himla häftigt!

Veckan inleddes med masstart över 12,5 km på söndag kväll. Sedan följde en långdistans till, måndag morgon, vilket gjorde att jag avverkat en bra bit över 20 km orientering på mindre än 18 timmar. Sedan följde sprint, vilodag, medel och så jaktstart sista dagen över 11 kilometer. Jag och fröken Simone Niggli, 14-faldig världsmästarinna, hade en duell som hette duga hela veckan, men inför sista dagen hade jag iallfall drygt fyra minuters ledning. För de av er som är löpare så låter 4 min som en hel evighet, det är ju så länge! Men, då sporten heter orientering och man efter fyra tävlingsdagar börjar bli trött, inte bara i ben utan framför allt i huvud, då rinner de där minuterna snabbt iväg om man inte har koll. Jag var extremt skakis inför sista dagen, men när jag väl kom in i loppet lyckades jag hålla fokus, och jag kunde hålla min ledning. Redan vid näst sista kontrollen hörde jag speakerns röst som annonserade att jag skulle vinna, och då minsann började jag gråta. De löpare som jag passerade på väg in i mål måste ha undrat, men jag var så glad och trött och lättad att veckan äntligen var över! Det slutade med att jag tog hem totalsegern och även alla fem etappsegrar. Helt sjukt!

Således, nu har exakt en vecka kvar till VM, och med mig i bagaget har jag en hel rad med oerhört bra prestationer. Det ska bli så kul, och att kunna åka ner till Miskolc i Ungern och veta att jag kommer vara en av dem som på allvar får vara med och slåss om medaljer, det känns helt fantastiskt!



Uppdatering
av Camilla Lindholm den 21 Jul 2009

Nu var det ett tag sedan ni hörde ifrån mig så vad passar väl bättre än en uppdatering :)! Efter en riktigt bra träningsvår så började jag säsongen i april med Duathlon EM (Powerman). Grymt revanschsugen pga av förra årets lite misslyckade 7e plats kunde jag och mina type A2 springa hem en silvermedalj. Nöjd över det laddade jag batterierna till Göteborgsvarvet och tillika SM på halvmaran. Döm av allas förvåning när jag lyckades springa in en bronsmedalj på SM och en 6e plats totalt i loppet. Snacka om att mina röda A2 fick jobba hårt då det blev spurtuppgörelse på slutet. Helgen efter var det dags för loppet jag egentligen toppat för, Barcelona halvironman. Det var första året loppet arrangerades och dessvärre så lämnade det en bitter eftersmak. Jag gjorde ett stabilt lopp och sprang in som 6a. Först vid prisutdelningen fick jag och flera andra veta att vi var diskade. Varför kunde ingen riktigt svara på.

Besviken åkte jag hem och toktränade till nästa utmaning Ironman Zurich. Efter några extremt hårda träningsveckor, personligt rekord på 10km (36.19) var det dags för nedtrappning. Då händer det som inte får hända, jag drar på mig en skada i hamstrings, antagligen pga ett antal låsningar jag hade i ryggen (visade det sig). De sista två veckorna blir en kamp om klockan men jag bestämmer mig ändå för att starta i Zurich. Den 12juli står jag där på startlinjen, mer nervös än vanligt och med ett lår som är allt annat okej. Framför mig har jag 3860m simning, 180km cykel och sedan en full mara. Inte konstigt att man är nervös. Jag gör min bästa simning och cykling någonsin, men när jag ska plocka fram mitt grymmaste vapen så finns inget mer än smärta kvar i benen. Löpningen går på 3.20 och jag kammar hem en 6e plats. Känslorna är delade. Jag har aldrig varit i bättre form men med ett strejkande ben är det svårt att kapa de där livsviktiga minutrarna som krävs. Tiden 9.38 är ändå personligt rekord och det på en bana vars cykelsträcka är känd för att vara riktigt hård, teknisk och utmanande. Men det är ju precis det jag gillar :)!

Nu har jag åtnjutit en veckas semester och planerar för nya utmaningar. Säsongen i triathlon är lång.........Träna på och på återseende :)



Lilla jag på Stora Stadion
av Lena Eliasson den 01 Jul 2009

Idag är det lag-SM på Olympiastadion och jag hade tänkt vara där som funktionär och hejja på mina lagkamrater i Hässelby SK. Resultattavlan i längd var min uppgift och David skulle hålla i krattan för att fixa till sanden. Lite besviken må jag säga att jag blev när jag såg att Karro Cluft valt bort längdhoppet, till förmån för löpgrenar, men samtidigt förstår jag att en lagtävling går ut på att matcha varje individ efter lagets bästa.

Efter en intensiv orienteringsvår, och en i helgen avklarad världscup i Oslo, hade jag inte en tanke på att själv deltaga i laget men efter återbud har jag nu fått chansen att springa 5000m på den anrika Olympiastadion! Låter säkert inte alls häftigt för de vana friidrottarna men jag har aldrig satt min fot där så det framkallar lite pirr i magen. Att jag sedan inte sprungit 5000m mer än en gång kan nog bidra det också. Lite komiskt att det faktiskt var ett inhopp för IK Hakarpspojkarna på lag-DM i Växjö och att det loppet vanns av Malin Öhrn, som faktiskt är anmäld att springa ikväll. Återstår att se om det blir revansch för min del.

Skorna är iaf betydligt lättare på mina fötter den här gången men jag står ännu i valet och kvalet mellan mina röda Kilkenny och årets succésko Grid Type A2. Kanske finns det även en möjlighet att jag hinner få tag i nya Kilkenny spik och får äran att studsa runt i dem på Stadion, det vore riktigt häftigt - 2 premiärer på en gång!



Vårskor
av Helena Jansson den 08 May 2009

Nu, äntligen har våren kommit hit till Umeå. Det är sol, temperaturen orkar sig upp över +10-strecket och snön smälter i en rasande fart. Skidorna har flyttat ner i förrådet och den stora snöhögen som täckt hela gården till huset där jag bor har börjat avslöja sina innersta hemligheter. Största fyndet ifrån smältprocessen hittills är en blå helikopter i plast som piper om man trycker på den. För mig som löpare är dock det allra största vårtecknet något helt annat. Det är något som kom med posten inpackat i tunt silkespapper inuti röda lådor. Det är mina nya löparskor från Saucony. Jag vet att det låter löjligt, men ett par sprillans nya löparskor representerar så mycket. Jag tittar på de där skinande vita skorna och tänker på alla mil jag ska kuta i dem. Allt som jag ska uppleva med hjälp av dem. Att springa är världens enklaste och bästa motionsform för allt som krävs är natur och ett par shcyssta skor. Just att skorna är det enda som man, förutom sig själv, har att förlita sig på gör att de blir något väldigt speciellt. Löpare kan ibland tillskriva sina skor något nästan magiskt, och visst är det så. Mina gula Saucony Kilkenny som jag vann två mästerskapmedaljer i ifjol ligger längst in i garderoben, de väntar på nästa tillfälle då jag behöver dem. Jag kommer inte att träna i dem, men jag kommer att snöra dem på mig när jag verkligen behöver känna mig snabb. I juni på Nordiska Mästerskapen kanske. Mina äventyrsskor, Saucony Guide Trail, de står i hallen fullkomligt superleriga. Det första pass jag överhuvudtaget sprang i dem var en nästan fyra timmar lång alptur, från Saalbach till Zell am See, båda i Österrike. Att det var deras första pass har präglat vårt åtta månader långa förhållande. De skorna tar jag på mig när jag vill ha action, fart och obanad terräng.

Så, när jag tittar på skorna som står där i hallen, som jag ännu inte vågat använda utomhus, så undrar jag. Jag undrar hur långt de kommer ta mig, hur mycket kommer jag få uppleva, och hur mycket bättre som löpare kommer jag att bli under vår tid tillsammans?





Våren är här!
av Lena Eliasson den 21 Apr 2009

I Falun har snön legat tjock men aprilsolen har gjort ett gott jobb och det är nu bart på de flesta ställen. Att våren verkligen är här kan jag som orienterare glatt konstatera på annat sätt, nämligen genom att 10-mila gick av stapeln i helgen. Perstorp i Skåne var platsen för arrangemanget, till skillnad från det "normala" med Stockholmstrakten, och det var strålande sol hela påsken. Saucony har blivit vanligt förekommande hos orienterarsläktet och fanns på plats i tiomilas sporttält.

Min nya klubb, Domnarvets GoIF, hade länge förhoppning om en seger men vi blev passerade på sista sträckan och blev goda tvåor bakom norska Halden. Jag sprang själv sträcka 4 och hade en bra dag, med växling i tät som följd. Härnäst väntar VM-läger i Ungern och antagligen en hel del sol där också.

Tyvärr blir det därmed ingen start i terräng-SM för min del i år, men jag njuter lite till av fjolårets brons på 8km och tar nya tag till 2010. Ni läsare har kanske inlett löpsäsongen med några av de första löptävlingarna (Två sjöar runt, Premiärmilen, Startmilen, Påsksmällen m.fl). Här i Falun är Saucony på plats på Intersport under dagen, för att bistå på bästa sätt i val av lämplig utrustning för kommande strapatser, och jag skall själv ner en sväng och kolla in de nya fräscha pjucken.

Lycka till med träningen och jag hoppas på att få se er i spåret.

Kram
Lena E



vintertips !
av Kristoffer Österlund den 16 Feb 2009

Hej !

"Bättre att glatta omkring på hal is
än att gå i snö och sörja"

Jag provade förra vintern på att dubba ett par Moderate och det fungerar riktigt bra fortfarande.
Är det isigt eller mjölig snö på isen så kan man ändå få grepp utomhus.

Jag kan rekommendera dessa skodubbar.
Kanske ett tips till de övriga i team saucony med flera.

http://www.best-grip.se/
skruvas i och sitter som berget (sitter i häldelen på bilderna)
http://www.maxigrip.se/
Lätt att skruva i med bits och avlägsna igen vid barmarks träning. Har härdad och slitstark spets.

Provade även egengjorda lite längre dubbar som jag borrade och limmade fast i sulan med Liquid sole.

Lycka till i vinter
/Kristoffer




Tävlingspremiär 2009 i Istanbul
av Lena Eliasson den 12 Feb 2009

Jag och Loise Wiker (omslagstjejen i nya löparmagasinet) springer båda för Hässelby SK och första helgen i februari utgjorde vi halva laget i den svenska representationen i Europacupen, terränglöpning.
6km och tuffa sådana var utmaningen och banan bjöd på såväl motlut som nedförslöpning, på varierande underlag med hårda gångbanor och lervälling om vartannat.

Som orienterare är jag van vid lite lera men även jag fann det tufft att bemästra. Är inte så van att skruva i 12mm spik under fötterna men det var jag tacksam över att ha tillgång till. Tävlingen låg ju tidigt in i säsongen för oss svenskar men det är nyttigt att få pressa kroppen och se hur man ligger till i vinterträningen. Tyvärr har varken jag eller Louise någon chans mot de bästa damlöparna i det startfält som presenterades men det är inspirerande att se Almitu Bekele Degfa och Linet Masai flyta fram och till och med slå juniorkillarna på samma distans!

Hem och träna för att närma sig till nästa möte ;-)

Mustafa "Musse" Mohamed höll den svenska fanan högt genom att springa in som 2:a, endast 5 sekunder efter spanjoren Alemayehu Bezabeth.

www.uskudar2009.org är tävlingens hemsida och redan på första sidan i galleriet skymtar jag mig själv på startlinjen, axel mot axel med blivande segrarinnan: Länk





SM, WC och Burmesisk huskur
av Helena Jansson den 09 Oct 2008

Min höst har börjat åh så bra. Först fyllde jag år och fick en halv cykel i present (den andra halvan köpte jag själv), och den är så fin och bra att cykla på, och jag har döpt den till Dibaba. Sedan har jag även avverkat två helger med Svenska Mästerskap i sörmlandsskogarna, och det var ju hur kul som helst! Att jag sedan tog hem DUBBLA GULD gjorde ju inte saken sämre. Första helgen på långdistans och andra på medel. I stafetten svarade jag och mitt klubblag för den bästa placering som jag någonsin varit med om att vi erövrat, en femtonde plats. Värsta grejen faktiskt!

För en knapp vecka sedan var det dags för Världs Cup-finalerna nere i Zurich i Schweiz. Jag for dit med SM i färskt minne och tänkte absolut göra min internationella säsongsavslutning till en succé! Redan innan denna sista omgång så var totalsegrarinnan klar, och även tvåan, men jag hade chans att avancera från min sjätteplats upp på pallen. Trots ett tekniskt långt från fulländat medeldistans-lopp på lördagen, och ett lika långt från fulländat fysiskt sprint-lopp på söndagen, tog jag dubbla fjärdeplatser vilket gjorde att jag tog den där tredjeplatsen totalt, vilket känns hur bra som helst! Jag vet att jag förra året efter en sjätte plats totalt i VärldsCupen sade att jag nästa år ville upp på pallen, men jag vet inte om jag helt trodde på det, men nu är jag där och det är så skönt!

I övrigt har jag startat upp min fjärde termin av läkarstudier med kursen Attack och Försvar. Det låter så himla coolt, men det handlar om vanlig microbiologi, och det enda som har hänt hittills är att jag håller på att utveckla allvarlig bakterie-skräck. Det finns så galet många läskiga sjukdomar att det inte är klokt. Dock så har vi en helt underbar föreläsare, en kvinna från Burma med namnet Sun (bara det!) Hon har hand om alla skumma saker som finns i världen men inte här hemma, typ skumma långa inälvsmaskar, malaria och andra parasiter. Idag när hon pratade om svamp fick vi lära oss att om man till exempel gör en fältstudie i en liten by på landsbygden i Asien och drabbas av forsvamp, så kan man blanda sin egen anti-funghi-medicin av Aspirin (acetylsalicylsyra) och hudkräm. Fungerar lika bra och är inte alls så dyrt som vanlig antisvampmedicin. Så, nu väntar jag på att någon i min omgivning, som inte har så gott om pengar, ska drabbas av svampinfektion så att jag kan komma till undsättning!




Guld och silver på duathlon-SM
av Camilla Lindholm den 23 Sep 2008

Det var ett tag sedan jag bloggade och orsaken är att det varit ganska turbulent i mitt liv utanför idrotten ett tag. Förutom det så drogs jag efter IM Brasil med ett par envisa skador som tack och lov nu verkar ha givit med sig ganska bra. Följden blev emellertid att jag missade nästan alla SM-tävlingar på cykel och triathlon vilket varit väldigt surt och smärtsamt för en tävlingstok som jag. Sedan snart två månader tillbaka har jag dessutom bytt tränare. Den nya tränaren är dansk och förutom att jag ibland har väldiga problem att förstå vad han säger :) så har samarbetet fungerat kanon. Dessutom har jag börjat samarbeta med en dietist (www.kostverkstaden.com) som bla gjort ett par hårmineralanalystester på mig. Mellan de två testerna har det hunnit hända massor och jag är helt exalterad över resultatet och ser med spänning fram emot hur bra jag kommer att må om ett halvår ;)! Kanske är det detta tillsammas med alla otaliga rehabbesök som jag för länge sedan slutat räkna som gjort att jag äntligen kommit på fötter igen, redo för sista SM-tävlingen. Den här gången i duathlon och på hemmaplan dessutom. Eftersom jag inte tävlat i triathlon/duathlon sedan i slutet av maj var jag nervös och osäker på formen, samtidigt som jag nästan sprack av tävlingsiver. Startfältet i damklassen var kanske inte det största men väl det hårdaste någonsin med ett par riktigt duktiga danskor på startlinjen. De kunde förvisso inte slåss om någon SM-medalj men väl placeringar i Malmö Duathlon. Med var bla OS deltagaren Lisa Nordén som nu slapp sin sämsta gren simningen, Eva Nyström (bla 2a på Powerman VM - lång) samt en rad andra starka tjejer. Sträckorna 10km löp/ 40km cykel/ 5km löp kanske inte passar mig som långdistanse förträffligt men jag tyckte ändå att det skulle bli spännande att få mäta sig med en kortdistansfantom som Lisa Nordén. Lisa visade sig dock vara oövervinnerlig men jag lyckades efter två starka löpningar i mina favoritskor Grid Type A2 springa till mig ett individuellt silver och ett guld i lagtävlingen. Såhär efteråt känns det oändligt skönt att äntligen få visa att finns lite fart på benen. Och lite starkare ska jag nog hinna bli innan årets sista stora tävling IM Arizona i november.....



VM-brons x 2!
av Helena Jansson den 27 Jul 2008

Så, årets fest är över. VM i Olomouc, Tjeckien är slut, och jag befinner mig i ett vakuum. Ett år av tankearbete, hård träning, läger, studier av kartor samt knödel och surkål är över. Det gick så himla fort, och nu i efterhand så känns det så tomt.

Veckan inleddes med sprint, kval på förmiddagen och final på eftermiddagen. Hela min dag var så sjukt bra! Jag hade roligt banne mig hela tiden. I kvalet flöt allt som det skulle och jag tog hem en seger i mitt heat på oerhört lätta ben i min galet snygga röda type A2. Inför eftermiddgens final så kände jag mig på topp. Jag blev inte sådär sjukt nervös som jag blir ibland, utan jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra och sedan gjorde jag det. Det var en helt otrolig känsla att stiga upp på startrampen mitt inne på torget i Olomouc. Det var så sanslöst mycket folk och alla bara skrek och härjade och hejade. Jag stod där och visste att när jag får min karta i handen, då kommer jag veta exakt vad jag ska göra, och det kommer att gå så himla bra. Det kändes så skönt, och när jag sprang genom startgrinden och vände på kartan så visste jag att det skulle bli en riktigt kul tävling. Banan gick till stor del i en botanisk trädgård med massa små vinklar och vrår mellan fantastiska rabatter och odlingar. Det var ett parti med höga murar och trappor som mest liknade en labyrint, och sedan avslutades banan som den börjat, genom de trånga gränderna i gamla stan. Det var oerhört intensiv orientering, och det gick att springa riktigt fort. Jag var rejält trött de sista trapporna med bara några hundra meter kvar av banan, men jag förstod av jublet jag hörde att jag låg bra till. Så, efter en snygg spurt och med god hjälp av mina Kilkenny kunde jag bärga min första individuella VM-medalj, ett brons!
VM-veckan fortsatte med medeldistans uppe i bergen, på cirka 900 meter över havet, strax väster om Rymarov i östra tjeckien. Även här var det kval på förmiddagen och final på kvällen. Inte riktigt lika lyckat som på sprinten, då starten för finalen inte gick förrän vid sju och det var minst sagt skumt i skogen vid det laget. Kartlyse hade varit önskvärt. Hur som, det var inte mörkret som satte käppar i hjulet för ännu en riktigt bra dag, utan det var min lack på självförtroende. Jag inledde med att göra ett litet misstag på första kontrollen. Jag tappade cirka 15 sekunder i tid, men i mitt huvud tappade jag greppet om hela VM-finalen. Min rädsla för att göra ännu ett misstag gjorde mig passiv; jag sprang för långsamt och jag saknade framförhållning. Passiviteten blev till likgiltighet, och resten av loppet kändes som en axelryckning. Min syster skrev i ett SMS att ”en sjunde plats på VM är inte så illa pinkat av en passiv 23-åring”, och kanske har hon rätt. Men i mitt huvud så gav jag upp, och det kommer jag nog inte förlåta mig själv än. Inte förrän jag springer sjukt bra på nästa VM…

Hur som, efter en mindre lyckad medel var jag grymt taggad för stafetten. Annika Billstam sprang första sträckan, Sofie Johansson andra och jag agerade ankare på sista. Att springa sistasträckan för Sveriges damlag på VM-stafetten är inte en nådig uppgift. Sveriges damer har nämligen medalj från ALLA VM, 25 år i rad. Helt sjukt bra gjort, och helt galen press när man ska springa själv. Jag fokuserade dock till 100% på mig och mitt lopp, och vi var totalt överrens i laget om att det enda som gällde var att alla skulle agera efter bästa förmåga. Gjorde vi alla tre de så skulle vi kunna vara riktigt nöjda. Vi hade dessutom lovat varandra ett leende vid växel, och när Sofie kom in på upploppet, två efter Schweiz så log hon. Det kändes grymt bra, jag startade mitt lopp med världens flin. Det blev en minst sagt dramatisk upplösning på det hela. Jag gjorde en miss till min första kontroll, Finland och Ryssland gick ifatt. Vi sprang ihop ett tag, till Finskan försvann efter att ha tagit ett eget vägval. Efter halva banan var jag ihop med Ryssland, när jag plötsligt kommer ifatt Schweiziskan. Hon hade gjort något galet vad det verkade, och nu låg vi tre ihop. Jag lyckas nästa ta mig loss, men i sista backen upp till varvningen blir jag sjukt trött, och Tanja Ryabkina från Ryssland plockar meter efter meter. Men en dryg kilometer kvar försöker jag trixa mig ifrån henne vid en kontroll i ett riktigt tätt område, men hon svarar med att göra ett sjukt ryck i nästa uppförsbacke. Jag blev totalt ifrånsprungen, och på två cementpelarben tar jag mig i mål och bärgar ännu ett brons. Det var så skönt att korsa mållinjen och trots allt så känns det som att vi vann ett brons, inte förlorade ett silver!




Live-TV från VM i Orientering
av Helena Jansson den 07 Jul 2008

På onsdag är det dags! Då drar jag äntligen iväg till årets stora fest, VM i Tjeckien, närmare bestämt i Olomouc. Just nu känns det som det djupa andetaget innan man dyker ner i vattnet, och jag vill mest bara iväg. Senaste veckan har jag spenderat uppe i Ammarnäs i Vindelfjällens naturreservat. De sista bli-super-snabb-träningspassen har varvats med ordentliga långturer på kalfjället, dagsturer med vandringskängorna på (eller egentligen ett par Saucony Triumph, men det fungerade fint…), samt våfflor i hembygdsgården med the locals. Så himla bra dagar! Fick dock lite panik när vi kom dit i onsdags och mobiltelefonen inte fungerade, eftersom jag glömt meddela mamma Ylva att jag över huvud taget skulle iväg, och hon brukar bli orolig om man inte hör av sig på en knapp vecka… Hur som helst, räddingen blev en telefonkiosk. Jag har inte begagnat en sådan sedan mitten av nitttiotalet, och i brist på telefonkort (säljs det faktiskt fortfarande?) ringde jag mottagaren-betalar-samtal. Det var hysteriskt roligt, och Ylva blev minst sagt förvånad.

Hur som helst, det jag ville meddela var egentligen att VM i Orientering kommer att direktsändas i TV4Sport! Orientering är inte direkt vardagsmat i rutan, och på sätt och vis skulle jag vilja stanna hemma och spana in det hela, men det går ju inte. Så, det blir till att packa ner alla skönhetsprylar, vilket säkerligen kommer att kräva en extra väska, mitt hela utbud av ”produkter” uppgår till BÅDE mascara och Försvarets hudsalva… Hur som helst, sprinten sänds söndag 13 juli, medeldistansen torsdag den 17 juli och stafett söndag den 20 juli. Inga sändningar från långdistansen den 19 alltså, men det går att spana in livesändningar på det stora nätet skulle jag tro.

Nu ska jag försöka sysselsätta mig resten av tiden fram till avresa, och detta kommer att ske med hjälp av spindel-tennis, ett underbart underhållande racketspel som fås gratis med senaste numret av Kalle Anka. Ibland går tiden helt enkelt väldigt långsamt.




EM- guld och brons!
av Helena Jansson den 04 Jun 2008

Förra veckan avgjordes EM i orientering i Ventspils på Lettlands västkust. Jag var där och kutade vad som för mig snarast kändes som vårens första viktiga lopp, och detta inte helt utan framgång. Ett brons och ett guld fick jag med mig hem!

Tävlingarna inleddes med sprint, kval och final samma dag, förra måndagen. Kvaltävlingen avgjordes inne i stadens gamla centrum och delvis i närliggande parkområden. Det var i princip ren asfaltslöpning, men min tidigare inte så himla snabba ben protesterade inte det minsta, utan det flöt bra både i löpning och orientering. För mig brukar det viktigaste med ett kval (förutom att kvalificera sig till final) vara att få med sig en bra känsla, och en heat-seger på lätta ben gav just det! Eftermiddagens final bjöd på en utmanande bana som bjöd på allt ifrån supersnabba gräsytor till tunga svårorienterade sanddynor. Jag gjorde ett misstag innan varvningen, inne på något som liknade typ Skansen. Jag skyller inte hela min miss på skolklassen med tioåringar som stod mellan mig och min kontroll, men lite kanske… Sedan flöt det bra, jag tog mig i kragen trots missen. Dock gjorde jag ännu en bom ute på stranden, det var dock enbart mitt eget fel (ingen skolklass där). Resultatet? Brons, något som kändes hur bra som helst, om jag inte tänker på att det saknades ynka 6 s till seger…

Långdistansen sprang jag inte för jag skulle vara smart och akta mitt knä som varit dåligt, men åh så sugen jag blev på att springa! Jag var därför supertaggad när medeldistansen skulle avgöras fredag-lördag. Tävlingen gick en bit norrut, i ett terrängområde som var oerhört tekniskt krävande, och snarare liknade månen än något annat jag sprungit i. Hur som helst, det var svårt, och jag var nervös som bara den. Kvalet gick galet bra- ännu en heatseger- men på finalen barkade det. Mitt lopp var så nära en katastrof jag någonsin kommit på ett mästerskap, så himla vimsig var jag och så fel sprang jag. Att jag blev tia (och med det resultatet bästa svenska) vittnar om att det var fler än jag som hade problem.

Sista dagen på mästerskapet bjöd på stafett, och gissa om jag, Lina Persson och Emma Engstrand var sugna på revansch? Något så fruktansvärt! Lina sprang första sträckan, och undantaget ett misstag på näst sista kontrollen gick det så bra. Hon växlade till Emma någon minut efter ledande lag, men Emma sprang helt sjukt bra, och vid varvning ledde vi med över två minuter. Även vid förvarningen var Emmas ledning stor, och därför blev jag inte så lite förvånad när Emma på upploppet i princip hade sällskap av både Finland och Ryssland. Kanske att en varningsklocka borde ha ringt, jag visste att förvarningen var tredje sista kontrollen, och vilken kontroll kunde då Emma ha tappat tiden vid om inte näst sista? Var det inte den som Lina också missat? Hur som helst, jag kastade mig ut bland sanddynerna utan en tanke på detta. Jag var enormt fokuserad på att göra ett bra lopp, och det gick faktiskt sjukt bra. Vid varvningen ledde jag med 50 s, och nu hade jag bara två kilometer mellan mig och EM-guld. Det gick super, ända tills jag skulle ha näst sista… En total härdsmälta i mitt huvud förorsakade en två minutersbom, och när jag till sist stämplade vid kontrollen gjorde jag det samtidigt som ryskan Tanja Ryabkina. Jag var då helt säker på att jag fimpat segern för länge sen, och när jag sprang som en tok mot sista kontrollen och målet gjorde jag det i en desperation för att kanske rädda en medalj.

När jag så kom över krönet in mot målet så slog världens jubel emot mig, helt galet, och jag förstod att jag var först i mål! Det kändes så galet bra, och det här med att vinna EM-guld borde man ju göra oftare!




Brasilien Ironman
av Camilla Lindholm den 02 Jun 2008

För er som inte vet vad en Ironman är så består den av 3860m simning, 18mil cykel och 42.2km löpning. Jag har aldrig varit i bättre form både vad gäller cykel och löpning och i och med det var förhoppningarna och målsättningen inför IM Brasilien höga. Vädret dagarna innan tävlingen var minst sagt varma och fuktiga med temperaturrekord för året, trots höst. Det var sannerligen inte vad jag räknat med eller förväntat mig, men yttre omständigheter kan man inte rå på så det var bara att dricka mycket och gilla läget.

Dagens första disciplin simning gick väl minst sagt sådär. Jag hade fått rådet att simma långt till höger eftersom strömmarna förde en till vänster. Därför blev jag ställd när jag istället befann mig 300m till höger om bojen. Idag hade strömmarna för ovanlighetens skull vänt och tillsammans med vågor på andra varvet gjorde det simningen väldigt långsam och jag hade stora navigationsproblem. Efter simningen låg jag näst sist och tröstade mig i alla fall med att göra en kanonväxling ut till cyklingen. Ute på cyklingen kändes allt bra men jag fick akta mig noga för att drafta, vilket var lätt eftersom vägen var smal och jag hade många framför mig. Följden blev att jag fick jag bromsa flera gånger för att undvika det. Dessvärre såg jag mycket drafting, även hos proffstjejerna, och väldigt få straff delas ut. Många av de pro-tjejer jag cyklade om försökte sedan hänga med mig på rulle! Inte nog med att de cyklar fortare på grund av lä från vinden, de sparar benen till löpningen också. För mig är det ofattbart att man kan göra så - hur kan de sova på natten och veta att de fuskat sig genom loppet? På 18 mil hinner man tjäna mycket tid!!


Under långa lopp i hög värme och luftfuktighet är det viktigt att inta extra salt. Därför hade jag med mig salttabletter. Dessvärre vägrade dessa lösas upp i min vätska, vilket aldrig tidigare hänt och ungefär halvvägs började mina problem. Efter ett tag började kroppen kännas tom och pulsen sjunka. Att pulsen sjunker under ett lopp har jag aldrig tidigare erfarit, normalt brukar den stiga. Nåja efter en superb växling - jag växlade om två tjejer - kände jag mig helt orkeslös på löpningen och ville gå redan efter 3km, vilket jag även gjorde i några gigantiskt branta backar. Sedan började jag dricka den magiska drycken coca cola samt fick en extra salttablett vid special needs vid 23km. Efter det började det kännas bättre och när andra vanligtvis tappar höll jag tempot och började springa om folk som sprungit om mig tidigare. Jag tog in en hel del men inte tillräckligt för att knipa 3dje platsen och en biljett till Hawaii. Istället kom jag in som en nöjd 4a med vetskap om att jag gjort ett bra lopp och att man kan komma igen efter svackor.

Efter mycket velande mellan Type2 A och Fastwitch valde jag att köra med de senare, vilket visade sig vara ett bra val. Som vanligt klarade sig mina fötter utmärkt från blåsor och diverse skavsår. Faktum var att jag inte ens tänkte på att jag hade något på fötterna - skorna satt som gjutna!



Pallplats för Fastwitch i helgen!
av Camilla Lindholm den 12 May 2008

Så där, nu är mitt tunga träningsblock äntligen avslutat, vilket jag firat med totalvila och tentarättning idag. Det är inte utan att jag längtat då benen känts som fiskrens den senaste tiden, men det ska det förhoppningsvis snart bli ändring på. Den här veckan kommer antalet träningstimmar reduceras till hälften men farten bibehållas.

I helgen sprang jag mitt första millopp på ca 3år - ja det låter inte klokt men det är sant. Jag har mest tävlat i duathlon, triathlon och i lite kortare eller längre löplopp. Vädret var perfekt uppladdning inför Ironman Brazil, 24 grader, blåsigt och sol! Banan var knixig och backig - för er som inte varit i Helsingborg kan jag meddela att den staden är allt annat än platt. Med toksega ben men ett par snabba Fastwitch kammade jag till slut hem tredjeplatsen med en tid som jag under omständigheterna är nöjd med, men som kan bli mycket bättre bara av att vila. Vinnaren hette Isabelle Andersson och imponerade stort med sina 32.53 på den tunglöpna banan!! På fredag bär det av till Brasilien och ett av årets stora mål; Ironman Brazil. Det känns lite pirrigt i kroppen, men jättekul - precis den känslan jag vill ha! Vill man följa tävlingen som går den 25/5 kan man göra det på www.ironman.com.



Duathlon EM, Powerman
av Camilla Lindholm den 08 May 2008

Den 20april gick duathlon EM, Powerman i Holland. Det var med stor entusiasm jag såg fram emot tävlingen så desto mer bestört och smått panikslagen blev jag när jag efter ett tandläkarbesök drabbades jag av en virusinfektion i tandköttet med svullna lymfkörtlar och 39.5graders feber som följd. På virus biter tyvärr inte penicillin så det var bara att vänta och försöka äta och sova det jag kunde, vilket inte var mycket. För att förhindra paniken i kroppen var jag tvungen att använda alla mina kunskaper inom stresshantering och positivt tänkande och efter en 5-6 dagar gjorde jag mina första stapplande träningspass med en kropp jag inte alls kände igen. Men som den envisa smålänning jag är trotsade jag alla goda råd om att utebli från tävlingen och valde istället att satsa på en annorlunda form av toppning – träna varje dag till starten, inte långt men hela tiden med fart. Träningen och framför allt tiden gav resultat och varje dag kände jag mig aningen bättre, men hur långt skulle det räcka? Den 20april stod jag ändå där vid startfållan, småhuttrandes, kanske lite mer nervös än vanligt och med en taktik om att ta det ovanligt lugnt i starten för att sedan trycka hårt på cykeln och tömma allt på löpningen. Jag valde att köra med två par skor, mina snabba Fastwich på förstasträckan och mina favoritskor TypeA2 på andra sträckan då benen är fullkomligt krossade. Då behövs nämligen ett extra vapen i mina snygga, kaxiga och lätta TypeA2. Att det skulle bli en snabb första 15kmsträcka med tider ner mot 53-54 minuter rådde inga tvivel om – det hade jag sett av fjorårets resultatlista. Min chans var på den tekniska cyklingen där tiderna inte imponerade lika mycket.

Starten gick och som befarat rusade större delen av startfältet iväg som kalvar på grönbete. Själv höll jag mig lugn lite längre bak i fältet, vilket visade sig vara en klok taktik då jag under de sista två varven passerade 3 tjejer. Ganska fräsch kom jag in i växelområdet som 8a, redo att trycka hårt på de framförvarande 6milen cykel. Vi var 5 tjejer som växlade ut ungefär samtidigt och jag i mitten av den klungan, om det nu går att tala om klunga vid 10m draftingregel. Jag kan omöjligt svara på vad som hände eller vad som gick fel men plötsligt befann vi oss alla utanför tävlingsbanan, utan att vare sig avspärrningar eller någon funktionär försökt stoppa oss. För att göra en lång historia kort så tog vi oss till slut tillbaka in på tävlingsbanan igen med löfte om att få fortsätta. Problemet var bara att nu låg vi sist. Återigen drog jag nytta av mina kunskaper i positivt tänkande och min envishet som smålänning. Så jag lämnade min ”felkörningsgrupp” bakom mig och påbörjade jakten framåt. Fantastiskt nog lyckades jag cykla upp mig ett par placeringar och efter sista löpningen kom jag i mål som en nöjd men lätt frustrerad 7a. Exakt hur mycket jag förlorade på felkörningen är omöjligt att veta men flera placeringar, och av resultatlistan att döma mellan 7-9min. Kan jag bara låta bli att köra fel nästa gång så kanske VM i augusti blir en roligare upplevelse.

Nu bär det snart av till Brasilien som är årets andra mål. Det ska bli både spännande och kul. Men viktigast av allt – under den här perioden tänker jag undvika tandläkarbesök!




Kilkenny dödar och segrar
av Helena Jansson den 02 May 2008

Igår avgjordes sprint-SM i orientering i centrala Mariestad. Kval på förmiddagen, final på eftermiddagen, på extremt snabba banor med få tekniska svårigheter. Underlaget var mest asfalt, ibland gräs, ibland kullersten.

Jag ställde mig på startlinjen som regerande mästarinna, men utan ett enda snabbhetspass i benen sedan i början av mars på grund av mitt tok-knä. Hur som helst, jag var minst sagt osäker på hur benen egentligen skulle funka, och således sprang jag som en tok redan på kvalet. Mina gula Saucony Kilkenny satt som gjutna på fötterna. Jag vann mitt heat på bästa kvaltid.

Ganska trött efter ett galet snabbt kval ställde jag mig på startlinjen till finalen. På fötterna satt mina Kilkenny fortsatt (varför ändra på ett vinnande koncept?) och ut från arenan sprang jag åh så snabbt. Det gick fortsatt snabbt till första kontrollen, och till andra, ja, hela vägen till första radiokontrollen (halva banan). Delad ledning, och jag tänkte att lite till kan jag öka farten. Det kunde jag också, i säkert 200 meter. Sedan fanns det inget mer. Inget alls, och sista halvan av SM-sprintfinalen hade en sköldpadda hängt med mig. Jag sprang in i mål som fyra, den första fjärdeplats jag sprungit in på som känts okej. Trots allt så har min träning varit allt annat än bra.

Bakom mål konstaterar jag två ting. För det första: mina vader har dött. De har dödats av mina Kilkenny (inte så konstigt så här i efterhand, två hårda pass på asfalt efter två månader på cykel/skidor). För det andra: Lena Eliasson (även hon Team Saucony) som tagit hem segern (GRATTIS!) kutade minsann även hon i gula, snygga Kilkenny.

Konklusion: Kilkenny är sjukt snabb och grymt skön, och jag behöver inga nya skor utan jag behöver träna.



London Marathon !
av Kristoffer Österlund den 24 Apr 2008

Hej hej !

Jag heter Kristoffer Österlund, bor i Umeå och är 35 år.

Här kommer en liten rapport från London Marathon där jag kom i mål på 2:21:41. Mina passertider var 5km 15:44 och milpasseringarna 32:05, 33:08, 34:10 och 34:52

Jag har känt att formen har varit riktigt god så jag tänkte försöka springa in på en tid under 2:20 i London. Jag laddade upp inför loppet med fyra hårda träningsveckor i Portugal. Där löpte jag 19 - 23 mil per vecka och en hel del av dessa mil i bra fart 3:30 - 3:00/km.

Loppet startade med att jag fick jaga en stark grupp då jag stog i tredje startgrupp. Det blev lite av en rusning men efter 3.5 km anslöt jag till klungan på 20 löpare. Farten var god och och efter 15 km ökades den till mycket god. Många fick släppa och jag hamnade i en grupp om tre löpare. Vi passerade halvmaran på 1:08:51 men mina följaslagare verkade allt mer tappa tempo och ork. Vid 25km så släppte dom och jag fick löpa ensam den sista biten. Det kom ett hällregn på 15 minuter vilket ändrade det fina vädret till blåsigt och mycket kallt. Jag tappade lite tempo den sista biten och missade mitt personbästa med 33 sekunder. Jag kom på 24.e plats i loppet men tyvär så har resultatet inte registrerats än. De håller på att ordna detta i London och mitt tidschip hade fungerat. Kanske beror strulet på att jag blev anmäld sist av alla med högsta startnummret 57287

Jag är ganska nöjd med loppet, även om jag inte riktigt fick in högsta växeln på slutet. Skorna Grid Typ A2 kändes väldigt snabba och jag var bara 16 sekunde från min bästa tid på halvmarathon vid passeringen.
Det lovar gott
Hälsningar
/Kristoffer




Zlatan och jag
av Helena Jansson den 08 Apr 2008

Sedan exakt 31 dagar tillbaka har jag inte sprungit en meter. Det låter inte som en så himla stor grej, men tänkt er att någon skulle bryta sig in i erat hus och stjäla eran tandborste och er tandkräm och säga att nu minsann, nu får du inte borsta tänderna på en månad. Så känns det att bli skadad när man är van att träna två gånger var dag. Det känns helt enkelt inte så himla bra alls.

Jag fick i början av mars, för nästan exakt en månad sedan, ont i mitt ena knä, och det ville inte ge sig. Jag tänkte till en början att vattenlöpning, cykel, skidor, det fungerar alltid, och då är det inte någon fara. Då kan jag träna mig trött och glad som alltid! Det var dock inte så enkelt, för min onda patellasena ville inte vara med om det heller, och det var då som jag fick rådet att träna utan ben. Benen är ju annars ganska vanliga att använda vid löpträning, men, eftersom man inte ska ge upp utan vara positiv och framåt så bestämde jag mig för att träna, det kan jag göra ändå. Det kunde jag, men det blev som lite enformigt. Bålstyrka vet ju alla att det är en orienterares bästa vän, men efter 50 minuter situps så känns det sådär. Skidåkning är ju även det en bra sak, men försöka att staka upp en schysst puls med noll teknik (läs: armstyrka). Efter en och en halv timme i skidspåret trodde jag att mina armar skulle trilla av.

Nu bor jag ju i Umeå, och som alla vet så finns det ju fantastiska experter på senor här i staden, och ett besök hos en sådan gav diagnosen hopparknä, och ett besök hos en sjukgymnast generade ett träningsprogram som var extremt noga testat för just denna typ av sen-besvär. Tre dagar senare läser jag i DN om att han den där fotbollsspelaren Zlatan minsann fått ont i sitt knä (hopparknä) och flugit upp till Umeå i ilfart med sin läkare för att få sen-expertis. Sedan följde en hel sida som beskrev den oerhört avancerade och åh så smärtsamma rehabiliteringen som nu stundade för världsartisten. Jag läste med förundran artikeln, och konstaterade att journalisten verkligen kunde det här med att breda ut orden. Jag vet ju nämligen att det träningsprogram som Zlatan fått med sig hem bestod av 3 gånger15 stycken excentriska benböjningar med hälen upphöjd, på en bok till exempel. Det brukar ta mig en tandborstning ungefär att genomföra. Och när jag står där mot väggen med foten på mitt exemplar av ”skador inom idrotten” (jag är en kronisk ironiker) så tänker jag på Zlatan som står där nere i södra Europa och gör exakt samma sak., fast säkert med en trave flashiga livsstilsmagasin under foten. Det är Zlatan och jag helt enkelt.

PS. Min sena är grymt mycket bättre nu. Drar till Tjeckien imorgon och ska spana in VM-terrängen, ska bli så himla kul! Tar med mig min idrottsskadebok för säkerhets skull. DS.




Här kommer en liten Rapport från Portugal
av Kristoffer Österlund den 27 Mar 2008

Jag hade tidigt satt huvudmålet till Stockholm men har nyligen insett att det blir svårt att göra någon bra tid detta är, så jag fick prioritera om. Hade tur som kunde skramla fram en plats i London den 13 april. Både London och Stockholm blir lite tajt men hoppas att det ska funka.

Första veckan tränade jag en hel del med Hässelby bröderna Gross, Mcray m.f.

Jag blev tyvärr förkyld andra veckan här nere (alla fyra umebor har varit sjuka) och när jag sedan blev frisk 7 dagar före Lissabon halv-marathon efter 5 träningsfria dagar tog jag beslutet att inte stressa igång för en ganska oviktig tävling. Det ar viktigare att få en sammanhängande träningsperiod den sista tiden.

Det blev en ganska tuff vecka efter förkylningen med 232 km löpning med bla. 20*400 vila 1min med snitt 67.0 sek. Bergspass långpass där jag var fotograf (intervall ) samt två distanspass med stegrad fart den sista biten (ett långpass 28 km med sista 5km i 3:17 fart Shemveta och Szalkai ville inte hänga med det passet men jag kan ju springa själv också)

I går körde jag 15 km mj i 4:20 fart, sedan 8*2000m i 3:12 fart (2 min vila)med 5 km före och efter blev dagsdosen 41km
Nu ska jag ta det lite lugnare denna vecka sa man klarar hemresan utan att bli sjuk.



Mästargala
av Camilla Lindholm den 16 Mar 2008

Hej! Jag heter Camilla Lindholm och håller på med triathlon, främst Ironman, och duathlon. Det här året blir min fjärde säsong som triathlet. Innan dess har jag hållt på med multisport i två år. I helgen var det mästargala för alla 2007 års svenska mästare tävlandes för en Malmöklubb. Jag var där tillsammans med ett ganska stort gäng klubbkompisar från Heleneholms Triteam. Liksom tidigare år var det trevligt och flera av mina arbetskollegor var där. Jag arbetar som lärare på Malmö Högskola inom folkhälsa, idrottpsykologi och ledarskap. Morgonen efter var det dags för sista deltävlingen i skånska crosscupen, vilken fungerat som bra träningstävlingar. Då fick jag tillfälle att premiärspringa mina nya toksnygga Type A2. Trots att jag var lite trött från gårdagen gjorde de sitt jobb bra och jag vann tävlingen och även cupen över min klubbkompis Therese. Vill ni veta mer om mig gå gärna in på www.camillalindholm.com. Där har jag även en blogg som jag uppdaterar dagligen.

Vi ses!
Camilla



Premiärbloggning
av Erik Sjöqvist den 14 Mar 2008

Så håller den mildaste vintern i mannaminne att gå till ända. Som löpare i Stockholm finns det inte mycket att klaga över när det gäller träningsförhållanderna som har rådit. Inte mycket till snö och som löpare och vinterhatare har det varit alldeles perfekt, men som miljövän och människa kan man undra vad det är som håller på att hända med vårt klimat och växthuseffekten.

Löp möjligheterna har som sagt varit väldigt bra för att vara våra breddgrader. Lite grått och tråkigt, men att slippa halka runt och pulsa i snö så gör det inte mig så mycket att solen har lyst med sin frånvaro. Denna is och snöfria vinter borde visa sig i resultatlistorna på alla motionslopp nu i vår och sommar. Möjligheten att bedriva löpträning med fina förutsättningar borde ge ett uppsving i både deltagarantal och snabbare tider på loppen. Fler löpare borde ha haft möjlighet att träna mer och bättre. Möjligheten att lägga en ordentlig grundträningsperiod har varit mycket bra utan att behöva åka till sydligare breddgrader.

Det har varit snack om att det är en ny löparvåg på väg. En löptrend som det var på slutet av 70 och 80- talet. Deltagarantalen stiger i de största loppen. Men snitt tiden i loppen blir sämre och sämre. Det handlar mer om att bara ta sig runt, inte att springa fort. Dock inget fel med det, men man kan undra hur mycket folk tränar inför dessa utmaningar, som exempelvis Stockholm Marathon? När nu vintern har lyst med sin frånvaro borde folk som ska springa, och det borde locka fler att löpa, när förutsättningarna är bra, att träna mer.

För egen del har jag tillbringat en månad i Sydafrika för att träna. Hade en väldigt bra månad. Avslutade dock lägret med en tung magsjuka och som ett brev på posten drog jag på mig en seg dragen förkylning på det. Naturligtvis inte bra om man bedriver tung konditionsträning. Hade planerat att göra en kortare inomhussäsong. Sprang dock några lopp utan några större framskjutna resultat. Det där lilla extra som krävs för att springa fort fanns inte i kroppen. Jag lyckades dock samla ihop krafterna och spurta hem ett SM- guld på 3000m. I alla fall ett litet plåster på såren på de misslyckade förväntningar som jag inte lyckades infria. Bara att komma igen och ta nya tag.

Annars har jag haft en väldigt fin höst och vinter bakom mig träningsmässigt. Höjdpunkten är naturligtvis när jag sprang in på en fin fin fjärde plats på europamästerskapen i terränglöpning i december månad. Det var väldigt nära medalj, men jag kan inte vara annat en mycket nöjd med min insats. Sprang långt över mina egna förväntningar och då kan man inte vara annat än nöjd. En otrolig löpupplevelse. Helt fantastiskt att slå så många etablerade löpare inklusive alla spanjorer på deras hemmaplan. Skönt för självförtroendet och en enorm sporre inför framtiden.

Sprang terräng EM i ny terrängsko från Saucony som heter Kilkanny. Den skönaste tävlingsko som jag någonsin har haft och har provat. Den har en perfekt passform och det är en otrolig fin och skön löpkänsla i skon. Denna sko kommer jag få mycket glädje av i framtiden. Så fort man får den på foten känner man sig helt enkelt i kanon form.

För tillfället befinner jag mig i en tung grundträningsperiod. Det betyder mycket tung distansträning med många mil i hög fart. Ligger på mängder runt 18-19 mil i veckan. Har haft bra kontinuitet i träningen och inga skadeproblem. Det är det som krävs om det ska bli bra resultat. Det krävs stor volym, kontinuitet och att vara skadefri. Det är de tre pusselbitarna som krävs om man ska springa fort. Men det är lättare sagt än gjort. Det är mycket som ska falla på plats i livet och kroppen ska orka med den tunga belastning som det innebär med löpning. Men att veta hur man ska göra är inte svårt. Det svåra är att genomföra det.



Sura ben och griniga knän
av Helena Jansson den 10 Mar 2008

Har varit i Ljungbyhed, Skåne, med landslaget på läger. Det var snålblåst och tre plus och så himla bra! Det var ett läger med mer fysisk inriktning än teknisk, och det märktes. Första dagen, torsdag, drog igång med två högintensiva löppass, varav det ena inkluderade en stigning på 570 m över 4,6 km. Det inkluderade även 570 m utförsbacke, för banan var lagd i sicksack över söderåsens branta norrsluttning. Helt galet. Fredag bjöd på laktat-tester, och att kalla det passet något annat är skitjobbigt vore en klar underdrift. De som säger att man blir både sur och trött av mjölksyra har helt rätt.

Sedan hade jag satt i sinnet att jag skulle genomföra ett test på min egen ämnesomsättning, så jag ägnade följande dygn åt att mixtra lite med ration kolhydrat/fett i maten, att väga mig typ var tjugonde minut, att kolla mitt blodsocker ofta (jag är numera grym på att sticka mig själv i fingret) och att dessutom konstant bära pulsband. Meningen var att se hur det här med kolhydratförråden i musklerna egentligen funkar, hur stor min energiförbrukning är, och framför allt, hur stor del av energin jag använder som kommer från vad. Jag kan säga att de kolhydrater jag åt på fredagkvällen iallfall tog mig genom två bra träningspass, varav ett var en gammal VM-test-bana från 1991. Hade siktat på att löpa 90 min med bra fart, men det tog mig närmare två timmar och 2,5 kg i tappad vikt att ta mig runt banan. Det var tokigt brant och hemskt blött i skogen och fullkomligt underbart. Ända tills jag under eftermiddagen märkte att mitt högra knä blivit grinigt och ont. Jag skulle tro att det bara är lite överbelastat, det verkar inte ha gillat alla utförsbackar, och jag hoppas att jag kan snöra på mig skorna igen framåt slutet av veckan. Tills dess, vattenlöpning och skidåkning för hela slanten.

Så, just nu är det inte riktigt så bra som jag tänkt, men jag har ju ett knä till så det ska nog ordna sig!







Utvärdering Progrid Paramount
av Erik Strand den 03 Mar 2008

Hej på er,

Jag har genomfört lägret och varit hemma en knapp vecka. Blev lite snuvig när jag kom hem så det har inte blivit så mycket träning gjord tyvärr. Men nere i spanien blev det desto mer. Jag kom upp i drygt 40 timmar träning på 12 dagar med bla. 2st 2-timmars löppass. Mina nästan sprillans nya paramount fick jobba i alla fall.

Här följer en liten utvärdering av paramount.

Den guldiga skon är inte bara snygg att titta på, den är även utrustat med det senaste inom skovetenskap. Den har egenskaper som håller foten kall när det är varmt och tvärt om. Det fungerar förvånansvärt bra. Jag har sprungit i paramount i både 15 minusgrader och i 22 plusgrader utan några som helst problem. Flexionsplattan ger följsamhet och driv i steget.

Det här är en sån där sko som bara passar direkt när man sätter den på foten. Ibland kan man ju behöva springa in skor för att dom ska kännas bekväma men med paramount så känns det bra direkt. Passformen är bra och tyget känns mjukt ock skönt utmärkt. Inte ett skavsår har jag fått av dessa skor.

Avslutningsvis kan jag ju säga att jag rekommenderar den här skon till alla som har ett neutralt steg.

Lycka till och så ses vi löpspåret i våra gyllene skor!

//Erik



Slut på träningsläger
av Helena Jansson den 20 Feb 2008

Helena Jansson, 22 år, bor i Ume, springer orientering och är just hemkommen från ett träningsläger! En vecka i Portugal som gav mersmak, och nu är det is och snö så långt ögat kan nå.

Jag startade upp med en långdistanstävling, och det gick faktiskt grymt bra, trots sol i ögonen och sand i skorna. Jag har aldrig tidigare testat att tävla bort resdammet, men det gick ju fint, så kanske att det får bli en repris på det framåt våren i Tjeckien. Hur som helst, resten av lägret blev allt det jag ville att det skulle vara. Oerhört fina träningar, på tok för mycket ananas till frukost och mycket kor mitt på tokigt små bergsvägar. Lägret blev ett bra kvitto på att den träning som jag hittills i vinter presterat faktiskt tagit mig ett steg, eller två, i rätt riktning, nämligen uppåt och framåt!

Nu är det ett par månaders bra träning ytterligare som gäller innan jag ställer mig på startlinjen till vårens första tävlingar, och med tanke på hur roligt det är att träna just nu så kommer det gå hur bra som helst! Ikväll blir det lyxträning inomhus med skivstång, mitt bambi-pass i morse gav ingen mersmak. Fast först lite bukpalpation och appendicit-föreläsning!



Dags för träningsläger
av Erik Strand den 06 Feb 2008

Hej,
Jag kan ju börja med att presentera mig för er som inte känner mig. Erik Strand heter jag och är triathlet. Jag är 21 år och kommer från Falun.

Jag är på väg till träningsläger ner till Spanska solkusten. Där ska jag träna 47 timmar fördelat på 12 dager. Jag kommer träna alla tre grenarna men det kommer att bli lite fler timmar på cykeln.

Under lägret ska jag hårdtesta nya Progrid Paramount. Jag har sprungit en del i dom redan och dom verkar lovande. Mycket fina och sköna skor med mycket löpglädje. Dessutom är dom guldiga så det är bara att stämma upp i Bröderna Herreys schlagerdänga fån 1984.

Håll utkik på min hemsida ErikStrand.com och här på Team Sauconys blogg för uppdateringar från mig.

Det var allt från mig för nu!
//Erik Strand